"So sexy"- Alanis Morissette

Oh these little rejections how they add up quickly
One small sideways look and I feel so ungood
Somewhere along the way I think I gave you the power to make
Me feel the way I thought only my father could

Oh these little rejections how they seem so real to me
One forgotten birthday Im all but cooked
How these little abandonments seem to sting so easily
Im 13 again am I 13 for good? 

I can feel so unsexy for someone so beautiful
So unloved for someone so fine
I can feel so boring for someone so interesting
So ignorant for someone of sound mind

Oh these little protections how they fail to serve me
One forgotten phone call and Im deflated
Oh these little defenses how they fail to comfort me
Your hand pulling away and Im devastated

When will you stop leaving baby? 
When will I stop deserting baby? 
When will I start staying with myself? 

Oh these little projections how they keep springing from me
I jump my ship as I take it personally
Oh these little rejections how they disappear quickly
The moment I decide not to abandon me

Ledsen

Jaha, nu sitter jag här igen, proppmätt och illamående...och allt p.g.a att jag inte klarar av att bli ledsen "på riktigt". Det visar sig nämligen att alla mina vänner i en av mina vänkretsar visste något som skulle vara viktigt för mig att veta och ingen berättade för mig, fastän det i mångt och mycket rörde mig var jag alltså den sista som visste. En kompis säger att han hade vetat länge och att han trodde att jag visste.

Känner mig ledsen, besviken ensam....känns som att ingen bryr sig om vad jag kan tänkas känna eller tänka kring detta och jag blir ledsen av att de som visste inte ens kunde ta en minut att skriva och fråga hur det känns för mig. Har bara massa negativa tankar i huvudet om att ingen faktiskt bryr sig på riktigt om mig, att de bara låtsas vara mina vänner:(

Tyckte så synd om lilla ensamma jag att jag tryckte 4 libabröd med massor av smör och annat pålägg och ett paket glass...skit också!

Tårar

Idag har jag gråtit flera månaders nedtryckta tårar. Det blir mycket på en dag. Sitter och har ont i magen efter hets istället för att gå på fest som jag hade velat. Dagen började med ångestattack över vikt som med hjälp av snälla ord från mamma gick över efter mycket tårar och mascara-dränkt ansikte. Jag och mamsen gick och fikade med mormor och kusin på stan. Det var mysigt och var särskilt gott för att jag vet att kusin(som är 11år) ser mycket upp till mig och tycker jättemycket om att träffas. Kom hem, skulle prova klänning för kvällens fest, klänning var för liten, hets ett faktum:(

Imorgon ska jag börja bara dricka måltidsersättnings-shake, jag är så långt ifrån att kunna hantera mat på ett sundt sätt som jag möjligtvis skulle kunna vara, maten styr mig totalt och därför behöver jag ett break. Jag vill kunna se klart utan ångestdimman som styrs av maten.

Doped up and hosed down

Idag ska jag ta min föreskrivna dos mediciner, inte för mycket, inte för lite...

Nyss hemkommen från (nästan)daglig promme i skogen. Dyngblöt utifrån och in av såväl regn som svett. Svetten är resultatet av dagens höga luftfuktighet. Torkar mina skor med fläkt och hoppas att de hinner torka tills imorn.

Just nu är jag så fruktansvärt trött på att försöka vara ansvarsfull. Som min mamma påminner mig om hela tiden "Du måste ta ansvar för dina störda tankar och beteenden". Men jag är trött på det och det är inte så enkelt. Visst jag förstår att jag måste börja ta ansvar, att jag måste börja försöka ta hand om mig själv bättre, att jag måste hitta alternativa sätt att ta itu med saker....men just nu är det bara ännu en sak som jag måste mäta mig själv med, hur duktig kan jag vara på att bli frisk. Min psykolog säger att jag ska vara försiktig med att försöka vara duktig och bli frisk så snabbt som möjligt. Han säger att jag ofta är för ambitiös. Jag tror att han vet. Och jag tror att jag vet att jag måste tillåta mig att vara sjuk, för det är det jag är. Jag orkar inte låtsas längre. Låtsas att allt kommer att bli bra och att ja hela tiden tar ansvar för mina tankar och beteende. Jag orkar inte ALLTID ta ansvar. Därför har jag bestämt att jag här ska få vara ansvarslös, jag måste få skriva ansvarslösa saker, jag måste få tänka och känna precis vad jag vill hur hemskt det än må vara. Jag måste få inse att det är en del av processen, att faktiskt få hänge sig ibland åt sina störda tankar men att samtidigt inse att det är en del av sjukdomen. Alternativet är att inte låta sig föra upp tankarna och känslorna till ytan, att börja ta ansvar för dem utan att faktiskt ha bearbetat dem, och kan jag verkligen bli frisk "på riktigt" om jag bara täcker över dem och trycker ner dem med nya "friska" tankar och känslor. Har så mycket ilska och sorg som jag inte vet vart jag ska lufta och detta kanske kan bli en ventil. Jag orkar inte längre uppehålla mig med tankar om att ta ansvar för allt jag gör, att jag kan göra folk ledsna osv. Jag måste få lov att vara ledsen och arg.

Från början hade jag tänkt att detta skulle vara en blogg i friskhetens tecken, och det kanske den blir en vacker dag, men just nu är jag där jag är, ätstörd och deppig, och det kan inte en blogg ändra på så varför ska jag behöva låtsas. Jag är ju ändå hoppfull, jag tror på att jag kan bli frisk, men jag inser att jag är inte där ännu och att det är ok. Jag vill inte vältra mig i min sjukdom, jag vill inte grotta ner mig i negativitet, men jag vill kunna skriva precis vad jag vill, vad känner och tänker just nu, utan censur och utan att behöva ta hänsyn till världen omkring mig.....

Ekonomi

Det är hemskt att i huvud taget fundera på hur mycket pengar jag spenderar på mat, både på all hetsmat men också på all speciell dietmat, alla svindyra shakes och bars, alla sockerfria red bull och alla 37kronors-kaffe som jag köpt bara för att hålla mig flytande när jag inte ätit....blir så trött och ledsen bara jag tänker på det.....

Här sitter jag nu efter en hemskt jobbig dag, jag har som vanligt slängt det  mesta i kylskåpet för att inte frestas att äta ännu mer eller att fortsätta hetsäta imorn morgon om ångesten kommer på- för det gör den ju nästan alltid efter en hetsdag.

Jag har bestämt mig för att vända trenden och imorgon ska det inte hetsas...wish me luck:)

Hur snabbt saker vänder och insikt

De senaste veckorna har jag, efter att börjat komma upp lite i humöret, kunna vända en från början dålig dag till en relativt bra dag. Dock har min nyfunna "kontroll" en baksida. Jag tror att allt är ok och så händer det...hets och hets och hets...och så sitter jag(eller ligger beroende på hur ont jag har i magen) där igen och undrar vad som hände.

I terapin idag pratade vi om hur mycket insikter jag har om de praktiska mekanismerna bakom mitt dåliga mående och ätstörning. Jag kan prata bort vem som helst med mina logiska resonemang kring varför saker är som de är och vad jag bör ändra på men när det verkligen gäller att ändra på det...så vet jag inte hur jag ska göra. När jag är mitt i en hets vet jag inte hur jag ska sluta och när jag känner att allt är mörkt vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen. Allt detta är det ju inte bara jag som styr(utan även exempelvis min biokemi) men de parallella företeelserna att tänka och att göra/känna korsar aldrig varandra i praktiken.

Jag vet mer nu än vad jag gör tidigare. Jag förstår att jag vill hetsa när jag är rädd för att känna eller när saker känns överväldigande. Jag vet att jag vill hetsa när jag blir ledsen som tröst och jag vet att jag vill hetsa för att ha en "legitim" ursäkt att isolera mig. Men hur mycket jag än vet detta så vill jag ju hetsa ändå. Och det är däri, som jag har förstått utifrån både litteratur och mitt eget liv, som problematiken ligger: att även om att längtan efter hetsen stannar kvar måste man göra allt för att inte ge efter....fruktansvärt att inse, ännu värre att behöva göra....

Bloggens födelse

Jag har genom senaste tidens mail-konversationer med mina närmaste vänner och min syster upplevt hur otroligt skönt det är att få skriva av sig och framför allt att få skriva ärligt och öppet. Jag får lov att lägga undan tankarna om att man måste vara världens bästa skribent för att "få" blogga, bara ett av mina projekt när det gäller att sluta tänka i svart och vitt:) So here goes!