Hur snabbt saker vänder och insikt

De senaste veckorna har jag, efter att börjat komma upp lite i humöret, kunna vända en från början dålig dag till en relativt bra dag. Dock har min nyfunna "kontroll" en baksida. Jag tror att allt är ok och så händer det...hets och hets och hets...och så sitter jag(eller ligger beroende på hur ont jag har i magen) där igen och undrar vad som hände.

I terapin idag pratade vi om hur mycket insikter jag har om de praktiska mekanismerna bakom mitt dåliga mående och ätstörning. Jag kan prata bort vem som helst med mina logiska resonemang kring varför saker är som de är och vad jag bör ändra på men när det verkligen gäller att ändra på det...så vet jag inte hur jag ska göra. När jag är mitt i en hets vet jag inte hur jag ska sluta och när jag känner att allt är mörkt vet jag inte hur jag ska ta mig upp igen. Allt detta är det ju inte bara jag som styr(utan även exempelvis min biokemi) men de parallella företeelserna att tänka och att göra/känna korsar aldrig varandra i praktiken.

Jag vet mer nu än vad jag gör tidigare. Jag förstår att jag vill hetsa när jag är rädd för att känna eller när saker känns överväldigande. Jag vet att jag vill hetsa när jag blir ledsen som tröst och jag vet att jag vill hetsa för att ha en "legitim" ursäkt att isolera mig. Men hur mycket jag än vet detta så vill jag ju hetsa ändå. Och det är däri, som jag har förstått utifrån både litteratur och mitt eget liv, som problematiken ligger: att även om att längtan efter hetsen stannar kvar måste man göra allt för att inte ge efter....fruktansvärt att inse, ännu värre att behöva göra....